Högt blodtryck, även kallat hypertension, innebär att trycket i blodkärlen är förhöjt över normala värden. Ett normalt blodtryck ligger under 120/80 mmHg, medan högt blodtryck definieras som värden över 140/90 mmHg vid upprepade mätningar. Måttligt högt blodtryck ligger mellan 130-139/85-89 mmHg. Blodtrycket mäts i millimeter kvicksilver (mmHg) där det övre värdet (systoliskt) visar trycket när hjärtat pumpar ut blod, medan det nedre värdet (diastoliskt) anger trycket när hjärtat vilar mellan slag. Hypertension är ofta symtomlös och kallas därför "den tysta dödaren".
Primär hypertension utgör cirka 90% av alla fall och har ingen identifierbar orsak. Den utvecklas gradvis över flera år och påverkas av livsstilsfaktorer och genetik. Sekundär hypertension orsakas av underliggande sjukdomar som njurproblem, hormonella störningar, sköldkörtelsjukdomar eller vissa läkemedel. Denna typ kan ofta behandlas genom att åtgärda den bakomliggande orsaken. Sekundär hypertension uppträder oftast plötsligt och ger högre blodtrycksvärden än primär hypertension.
Flera faktorer ökar risken för att utveckla högt blodtryck. Icke-påverkbara faktorer inkluderar ålder, kön, genetisk predisposition och etnicitet. Påverkbara riskfaktorer omfattar:
Risken för hypertension ökar betydligt med stigande ålder, särskilt efter 65 års ålder.
Högt blodtryck är ofta asymptomatiskt i tidiga stadier, vilket gör regelbundna kontroller viktiga. När symtom uppträder kan de innefatta huvudvärk, yrsel, näsblödningar och synpåverkan. Obehandlad hypertension leder till allvarliga komplikationer som hjärtinfarkt, stroke, hjärtsvikt och njurskador. Blodkärlen skadas över tid, vilket ökar risken för ateroskleros. Hjärtat tvingas arbeta hårdare, vilket kan resultera i förstoring av hjärtmuskeln. Hypertension är en av de främsta riskfaktorerna för kardiovaskulär sjuklighet och dödlighet i Sverige.
ACE-hämmare blockerar enzymet angiotensinkonverterande enzym (ACE) som omvandlar angiotensin I till angiotensin II. Angiotensin II är ett kraftfullt vasokonstrikerande ämne som höjer blodtrycket genom att sammandra blodkärl och öka saltretention i njurarna. Genom att hämma denna process sänks blodtrycket effektivt. ACE-hämmare minskar också belastningen på hjärtat och förbättrar njurfunktionen. Dessa läkemedel har dessutom skyddande effekter på hjärta, kärl och njurar utöver blodtryckssänkningen.
De mest förskrivna ACE-hämmarna i Sverige inkluderar enalapril (Renitec), ramipril (Triatec) och lisinopril (Zestril). Enalapril är ofta förstahandsvalet och finns i generisk form. Ramipril har god dokumentation för kardiovaskulär prevention och används ofta vid hjärtsvikt. Lisinopril har lång verkningstid och ges en gång dagligen. Alla tre preparaten är väletablerade med omfattande klinisk dokumentation. Valet mellan olika ACE-hämmare baseras på individuella faktorer som njurfunktion och patientens respons.
ACE-hämmare startas vanligen i låg dos som gradvis ökas enligt läkarens anvisningar. Enalapril börjar ofta med 5 mg två gånger dagligen, medan ramipril och lisinopril startas med 2,5-5 mg en gång dagligen. Dosen titreras uppåt baserat på blodtryckssvar och tolerabilitet. Regelbundna kontroller av njurfunktion och kaliumvärden är nödvändiga. Läkemedlen tas helst på morgonen för optimal effekt.
ARB-läkemedel blockerar angiotensin II-receptorer och förhindrar kärlsammandragning och frisättning av aldosteron. Detta resulterar i sänkt blodtryck genom kärlutvidgning och minskad vätskeretention. ARB-preparat har färre biverkningar än ACE-hämmare, särskilt avseende torrhosta. De skyddar njurarna och hjärtat effektivt, vilket gör dem lämpliga för patienter med diabetes och hjärtsvikt. ARB-läkemedel har också visats minska risken för stroke och hjärtinfarkt. Preparaten tas vanligen en gång dagligen och har god patientacceptans tack vare milda biverkningar och bekväm dosering.
De mest använda ARB-läkemedlen i Sverige inkluderar losartan, som ofta är förstahandsval på grund av god dokumentation och låg kostnad. Valsartan erbjuder stark blodtryckssänkning och finns i kombinationspreparat med diuretika. Candesartan har lång verkningstid och ger stabil blodtryckskontroll över hela dygnet. Andra alternativ inkluderar irbesartan och telmisartan. Dessa läkemedel finns tillgängliga som både enskilda preparat och i fast kombination med tiaziddiuretika eller kalciumkanalblockerare för förbättrad effekt.
ARB rekommenderas främst för patienter som utvecklar torrhosta av ACE-hämmare, vilket drabbar cirka 10-15% av användarna. ARB är också förstahandsval för patienter med angioödem i anamnesen kopplat till ACE-hämmare. Vid njurskydd hos diabetespatienter kan ARB vara att föredra. Preparaten väljs även när patienten har dålig tolerans för ACE-hämmarnas biverkningar eller när optimal blodtryckskontroll inte uppnås trots adekvat dosering av ACE-hämmare.
Dihydropyridiner som amlodipin och felodipin verkar selektivt på kärlens glatta muskulatur och ger kraftig kärlutvidgning. Non-dihydropyridiner som diltiazem och verapamil påverkar både hjärtat och kärlen, vilket ger blodtryckssänkning samtidigt som hjärtfrekvensen minskas. Dihydropyridiner är förstahandsval vid hypertoni, medan non-dihydropyridiner ofta används vid förmaksflimmer eller angina pectoris.
Amlodipin är det mest förskrivna kalciumkanalblockeraren med lång halveringstid och en gång daglig dosering. Felodipin har liknande egenskaper och finns i depottabletter. Diltiazem tillhör non-dihydropyridingruppen och används vid både högt blodtryck och hjärtrytmrubbningar. Dessa preparat finns som både generika och originalpreparat på svenska apotek.
Vanliga biverkningar av kalciumkanalblockerare inkluderar:
Försiktighet krävs vid hjärtsvikt, lågt blodtryck och leversjukdom. Non-dihydropyridiner bör undvikas tillsammans med betablockerare på grund av risk för hjärtblock. Äldre patienter kan vara mer känsliga för biverkningar och kräver noggrann uppföljning.
Diuretika och betablockerare är två viktiga läkemedelsgrupper för behandling av högt blodtryck som ofta används både som enskilda behandlingar och i kombination. Dessa mediciner har olika verkningsmekanismer men kompletterar varandra effektivt för att sänka blodtrycket.
Tiaziddiuretika är ofta förstahandsval vid behandling av högt blodtryck. Hydroklotiazid (HCTZ) är det vanligaste preparatet och verkar genom att öka urinproduktionen, vilket minskar vätskebalansen i kroppen och sänker blodtrycket. Indapamid är ett modernare tiazidliknande diuretikum som har fördelar genom mindre påverkan på blodsockret och kaliumbalansen.
Dessa läkemedel är särskilt effektiva hos äldre patienter och personer med vätskeretention. Vanliga biverkningar kan inkludera ökad urinering, törst och i vissa fall förändringar i elektrolytbalansen.
Betablockerare som Metoprolol och Bisoprolol verkar genom att blockera betareceptorer i hjärtat, vilket minskar hjärtfrekvensen och hjärtats pumputgång. Metoprolol finns i både snabbverkande och långverkande former, medan Bisoprolol är särskilt känt för sin långa verkningstid och milda biverkningsprofil.
Dessa mediciner är särskilt lämpliga för patienter som också har hjärtsjukdom, efter hjärtinfarkt eller vid hjärtsvikt. De kan också vara förstahandsval hos yngre patienter med högt blodtryck.
Kombinationen av diuretika och betablockerare erbjuder flera fördelar:
Livsstilsförändringar är grunden i all behandling av högt blodtryck och kan i många fall vara lika effektiva som läkemedel. Dessa förändringar bör alltid implementeras oavsett om läkemedelsbehandling används eller inte.
Kosten spelar en avgörande roll för blodtryckskontrollen. En saltfattig kost med maximalt 5-6 gram salt per dag rekommenderas för de flesta personer med högt blodtryck. Detta motsvarar cirka en tesked salt dagligen.
DASH-kosten (Dietary Approaches to Stop Hypertension) har visat sig särskilt effektiv och inkluderar rikligt med grönsaker, frukt, fullkorn, magra proteiner och begränsning av bearbetat kött och socker. Ökning av kaliumintaget genom bananer, apelsiner och gröna bladgrönsaker kan också hjälpa till att sänka blodtrycket.
Regelbunden fysisk aktivitet är en av de mest effektiva icke-farmakologiska metoderna för att sänka blodtrycket. Redan 30 minuter måttlig aktivitet fem dagar i veckan kan ge betydande förbättringar.
Viktminskning är särskilt viktigt för överviktiga personer - redan en minskning på 5-10 kg kan ge märkbar blodtryckssänkning. Kombinationen av aerob träning som promenader, simning eller cykling tillsammans med styrketräning ger bästa resultatet.
Det är viktigt att söka medicinsk vård vid följande situationer:
Regelbunden uppföljning med vårdgivare är nödvändig för att optimera behandlingen. Hemblodtrycksmätning kan vara ett värdefullt komplement till besök på vårdcentralen och ger en mer komplett bild av blodtryckskontrollen över tid.
